Δ18O

Inom geokemi, paleoklimatologi och paleoceanografi är δ18O eller delta-O-18 ett mått på en avvikelse i förhållandet mellan de stabila isotoperna syre-18 (18O) och syre-16 (16O). Det används allmänt som mått på nederbördstemperatur, mått på växelverkan mellan grundvatten och mineraler, och som indikation på processer som uppvisar isotopfraktionering, såsom metanbildning. Inom paleovetenskap används 18O:16O-data från koraller, foraminiferer och iskärnor som en proxy för temperatur.

Värdet definieras som en avvikelse i promille (‰) mellan en provtagning och en standard:

δ O 18 = ( ( O 18 O 16 ) p r o v ( O 18 O 16 ) s t a n d a r d − 1 ) × 1000 {\displaystyle \delta {\ce {^{18}O}}=\left({\frac {\left({\frac {{\ce {^{18}O}}}{{\ce {^{16}O}}}}\right)_{\mathrm {prov} }}{\left({\frac {{\ce {^{18}O}}}{{\ce {^{16}O}}}}\right)_{\mathrm {standard} }}}-1\right)\times 1000} ‰

där standarden har en känd isotopsammansättning, som t ex Vienna Standard Mean Ocean Water (VSMOW).[1]

Referenser

Noter

  1. ^ ”USGS – Isotope Tracers – Resources – Isotope Geochemistry”. http://wwwrcamnl.wr.usgs.gov/isoig/res/funda.html. Läst 18 januari 2009. 

Källor

  • Clark, I.D.; Fritz, P (1997). Environmental Isotopes in Hydrogeology. CRC Press. ISBN 1-56670-249-6 
  • Schmidt, G.A. (1999). ”Forward Modeling of Carbonate Proxy Data from Planktonic Foraminifera Using Oxygen Isotope Tracers in a Global Ocean Model”. Paleoceanography 14 (4): sid. 482–497. doi:10.1029/1999PA900025. http://www.agu.org/pubs/crossref/1999/1999PA900025.shtml.